Under våren och sommaren har Växas reporter testat sig igenom ogräsen och tistlarna för att se om det ligger något i den nya trenden – att äta skogen. Så att du slipper. 

Hållbart, närproducerat och helst veganskt. Min generation strävar ofta till att vara så trendig som möjligt, hitta nya sätt att applicera sina värderingar på vardagens handlingar och kanske skryta lite om det på sociala medier. Personligen har jag gjort mig skyldig till detta mer än en gång. Förra året hade jag ett totalt köpstopp av nya kläder och saker. Gick toppen, kände mig duktig. 

Det hela grundar sig nog i en vilja och önskan om att känna sig inne och edgy. Men ibland kanske det går lite väl långt. 

På bokrean i våras köpte jag boken Vildplockat av Niki Sjölund. Boken är ett index över ätliga växter i skog och natur med information om vart man hittar och hur man tillagar dem. Perfekt. Alla kanske inte kan segla över atlanten för USA-resan, men att göra fudge av tallkottar borde vara nära nog. Att plocka bär och svamp är ju uppenbarligen helt ute och inte alls tillräckligt. 

Här är mina ”highs and lows”

Gatkamomill är den där fula blomman utan blad som växer som ogräs under sommaren mellan gatstenar och på grus. Den finns på andra ställen också, men jag får känslan av att gatkamomill är lite som den där kompisen man har som väljer gruppbilder där alla blinkar förutom en själv för att se snyggare ut. 

Blomman kallas för Pineapple weed på engelska och man förstår nästan varför när man smakar den. Den har en svag underton av ananas men är framförallt lite nötig och parfymlik i smaken. Den kan användas till att göra sirap, eller så äter du den som den är, till exempel som garnityr på sommarens jordgubbstårta  Det förstnämnda är vad författaren rekommenderar och detta var bland det godaste jag testat från bokens tips. 

Sirapen går att ringla på jordgubbar eller glass, men mitt största tips att att ha den i mojitos. 10 av 10!

Jag odlar en hel del och har därmed gjort ogräset kirskål till en av mina värsta fiender under vår och sommarsäsongen. Skånska munkar som ville ha en lättodlad sallatsväxt tog in västen i landet, men har sedan dess spridit sig till nästan alla Sveriges rabatter. Det är en väldigt envis växt som kommer tillbaka varje år oavsett hur mycket man plockar och drar i rötterna. Vad är väl då den bästa hämnden annat än att käka upp dem? 

Rest smakmässigt är det väl ingen sensation. Rå i en sallad är det lite svårt att komma över den fräna doften som påminner en om alla timmar man suttit på knä i jorden, och alla byxor som aldrig återhämtat sig från jobbiga gräsfläckar. Förvälld och tillagad i en paj eller pasta smakar det dock nästan som spenat. 

Att käka blad och blommor är väl en sak, men man känner sig lite mer hardcore när man käkar något med barr. Granskotten är de ljusgröna tipparna på granen under vår och sommarens första halva. Enligt boken är sirap och marmelad på dessa riktiga höjdare, men tyvärr kan jag inte hålla med. Gjorde ett försök med sirap och den står nästan orörd i kylskåpet efter tre veckor. Det finns en parfym man kan köpa på designtorget som ska dofta ”svensk skog”, och jag kan inte riktigt komma över att det luktar lite som en sötare version av den.

När jag landade i att marmelad ändå inte skulle bli en hit satt jag med ganska stora mängder granskott utan plan. Lösningen blev finhackade i en tzatziki. Gott tyckte jag, sådär tyckte min sambo. Sammanfattningsvis är jag kanske inte hardcore nog för granskott, men allt är gott med vitlök och grekisk yoghurt. 

Humle är en av mina favoritblommor till utseendet, och det finns en hel del planterat hemma hos mina föräldrar. Givet då att jag blev mäkta taggad när det tydligen ska gå att göra en ”chokladliknande dryck” på roten. Att göra drycken var både lite tidskrävande och relationsskadande. Mamma var varken övertygad eller nöjd när jag grävde upp rötterna till favoritblomman hon skyddat från pappa och gräsklipparen i alla år. Efter lite övertalningsförmåga om hur coolt och gott detta skulle bli gav hon med sig. Pressen var hög.

Roten tvättas och kokas upp i vatten. Dra sedan bort kastrullen från plattan och låt det dra ett tag med roten kvar i. Blanda sedan i socker och mjölk. 

Att drycken skulle vara ”chokladliknande” kanske var att ta i. Om man inte betonar som satan på just liknande. Visst, lite choklad kände man väl. Men det kan också varit en framtvingad placeboeffekt.

Var det drickbart? Ja. Njöt jag mer med blomman i magen än i marken? Nej. Sa mamma ”var vad det jag sa”? Ja. 

Jag minns när man var liten och satte groblad på såriga knän för att någon, någon gång, kanske sagt att det skulle stoppa blödningar. I efterhand är detta något jag ibland tänkt tillbaka på. Att det förmodligen inte stämt och antagit att det var någon liten femårig mytoman som ville leka biolog, och att jag bara köpte informationen rakt av. 

Nu har dock den femåriga mytomanen fått upprättelse. Inte nog med att groblad har blodstoppande egenskaper så ska det även vara antiinflammatoriskt, smärtlindrande och ett väl så gott substitut till vitkål när man gör kåldolmar. Enligt Niki Sjölund.

Bladen är lite små vilket gör ruladdolmarna något svåra att rulla. Speciellt när man är som jag och aldrig lyckas stänga sin tacos vid första försöket. Jag lade i lite rester från en svamprisotto och stekte rullarna i smör och blancherade i matlagningsgrädde och parmesan. Jävligt gott om jag får säga det själv, men det krävs å andra sidan ganska mycket till för att det inte skulle bli gott med grädde, parmesan och svamp.

View this post on Instagram

Såhär gör du enkelt godis på omogna tallkottar.

A post shared by Niki Sjölund (@neonatur) on May 3, 2020 at 12:05am PDT

Okej. Nu börjar det hända grejer. Årets första tallkottar är inte bara ganska gulliga, utan kan även göras till godis. Och sirap såklart, alltid sirap. Efter att ha läst och tagit mig igenom ett tiotal recept och växter är den stora frågan för mig: Vad gör Niki Sjölund med all sirap? 

Jag vet inte vad jag ska göra med all min i alla fall. Det finns väldigt tydligt en gräns för hur mycket mojitos man kan dricka, särskilt när den är smaksatt med kottar. 

Tillbaka till tallkottefudgen. Ja, du läste rätt. Här ska det bli fugde. Blanchera kottarna snabbt för att sedan koka upp dem i en vanlig sockerlag. Låt stå under låg värme skitlänge. Enligt instruktion är ”skitlänge” fyra timmar, jag hade inte riktigt det tålamodet. Efter tre timmar, med den sista på medelvärme, tog jag av kottarna från plattan och lät svalna i lagen. Sockerlagen ska få en djup rosaröd färg, och kottarna ska bli mjuka. 

Resultatet blev förvånansvärt gott. Jag hade inte bytt ut min fredags-plopp mot en tallkotte, men det var ändå gott att nalla lite på när man stod i köket. Framförallt är den en cool grej att skryta om, att man gjort fudge av tallkottar. 

Av Alma Tallborn
2 juni 2020