Drömmen om en ekoby
Att leva i en by byggd på ekologiska principer, där naturens energi tillvaratas, odling är en självklar del av vardagen och husen är byggda av trä istället för betong kan låta som en dröm för många. Men Gilbert Svensson och de andra medlemmarna i Grönbo ekoby har bestämt sig för att försöka göra drömmen till verklighet. Tanken är att bygga en av Sveriges största ekobyar – på Hisingen.
Marie Chrysander står böjd över rader av wellpapp, sly och grenar. Med en spade i ena handen och en sättpotatis i den andra arbetar hon metodiskt för att få till odlingsfåror i den sedan länge igenväxta jordbruksmarken.
– Vi prövar oss egentligen mest fram. Först sätter vi potatis för att jorden ska komma igång efter att ha legat vilande, men sen ska vi odla allt möjligt här.
Den kuperade marken ska förhoppningsvis bli till en skogsträdgård – med fruktträd, bärbuskar och mindre plantor om vart annat som skyddar varandra från skadedjur, väder och vind. Tillsammans med ett gammalt torp på andra sidan av en smal asfalterad väg är odlingen det första stora steget mot målet att bygga en ekoby.
Marie Chrysander har varit medlem i föreningen i två år, men idén om att bygga en ekoby i nära anslutning till Göteborg har funnits sedan 2013. Tanken var från början ganska unik, enligt Gilbert Svensson som varit aktiv nästan från start.
– Ekobyar brukar bestå av kanske 20 hushåll och ligga långt ute på landet. Men här ville vi bygga en by med över 100 bostäder, och dessutom nära en storstad med alla fördelar det för med sig, som befintlig kollektivtrafik och kulturliv.
Gilbert och Marie har tillsammans med en tredje medlem, Karl Holmqvist, samlats ute på torpet för arbetsdag, så som de gör varje helg. 2015 fick föreningen en bit mark i Rödbo, på gränsen till Kungälv, anvisad till sig från kommunen. Där kunde de börja rita upp sina planer för ekobyn. Sedan dess har de också arrenderat odlingsmarken och torpet.
– Egentligen är det väldigt exklusiv mark, säger Gilbert förtjust. Vi lämnar inte ens Hisingen, man kan cykla hit från Backaplan och ändå är det vacker och orörd natur.
“Nu har vi torpet här och kan bygga en gemenskap kring det och en plats i naturen att vara på, det är värt väldigt mycket“
Han står inne i torpets dunkla kök vid en gammal elektrisk kokplatta och värmer ärtsoppa till deltagarna på arbetsdagen. Huset hade länge stått tomt och var nedgånget och slitet när föreningen tog över det. Nu är det fullt av möbler som Gilbert köpt på loppis, och läckan som fanns i taket har blivit lagad. En svag lampa lyser upp köket, men fönsterluckorna som vetter ut mot baksidan av torpet är igenbommade. Tanken är att torpet ska fungera som ett gemensamhetshus, både före, medans och efter ekobyn byggts upp. Och Gilbert har stora planer för det slitna och klassiskt rödvita huset.
– Vi håller på att bygga upp ett gammalt hönshus på baksidan nu. Där tänker vi oss att det ska finnas ateljé och möjlighet till kreativitet. Och precis ovanför, i en dunge som ligger på en höjd, ska vi ha ett uterum som kan användas till yoga och meditation.
På baksidan av torpet, precis vid de igenbommade fönsterluckorna som döljer köket, står ett gäng ensamma utemöbler.
– Hit kommer folk att komma när de jobbat hela dagen, några har varit och odlat och andra har byggt. Så vet alla att klockan tre är det fika, och så samlas man och småpratar och får sig en bulle ut genom fönstret. Kanske är det någon granne som hört talas om oss också som kommer förbi och berättar lite om hur marken användes förr.
Hur man vill organisera sig bestäms av varje enskild by. Men enligt Global Ecovillage Network är den gemensamma nämnaren att man strävar efter social, ekonomisk, ekologisk och kulturell hållbarhet. Exempel på detta är att man tar beslut som rör byn gemensamt och demokratiskt, aktivt försöker skydda naturen omkring sig så mycket som möjligt, försöker använda 100% förnybar energi, odlar ekologiskt och återanvänder avfall.
En del byar är främst en bogemenskap, medan andra också driver skolor, äldreboenden och affärer.
Källa: https://ecovillage.org/projects/what-is-an-ecovillage/
http://ekobyar.se/
Även om föreningen ännu inte fått något bygglov, utan håller på att ta fram en fullständig planritning som de hoppas få godkänd av kommunen, så menar Gilbert att det inte bara är byggandet och färdigställandet av byn som är det viktiga för honom.
– Nu har vi torpet här och kan bygga en gemenskap kring det och en plats i naturen att vara på, det är värt väldigt mycket. Det är som ett levnadsuniversitet där man får vara amatörarkitekt och lära sig hela tiden.
Gilbert har dukat upp tallrikar, knäckebröd och färskost på de vita utemöblerna. Det tar ett tag att få Marie och Karl att ta en paus i arbetet, de är fullt engagerade med att betrakta en sluttning och växtligheten där, men till slut slår sig alla ned kring bordet. De börjar diskutera hur och vilken typ av hus de ska bygga när det äntligen blir dags.
– Har du hört talas om naturhus? Det är alltså ett hus inuti ett växthus. Så skulle jag vilja bo. Även om jag har det bra inne i stan nu så blir det inte lika mänskligt att bo i en storstad, säger Karl.
Det som dock ligger närmast i tiden, enligt Gilbert kanske redan i slutet av året, är byggandet av så kallade Tiny Houses, små hus som ska gå att flytta och som föreningen därmed inte behöver permanenta bygglov för. Husen ska vara billiga att hyra, och utgöra ett första steg för de som vill bo i ekobyn. Sedan ska det gå att göra en boendekarriär i takt med att byn utvecklas, där man kan välja att bo i kooperativ hyresrätt bestående av låga parhus, eller att bygga sig ett helt eget hem. När hela byn kan stå klar har Gilbert dock inget svar på. Deras tidigare handläggare hos fastighetskontoret har slutat på sitt jobb, och processen rör sig just nu sakta framåt.
Gilbert Svensson 
Marie Chrysander 
Karl Holmqvist
På grund av projektets långsiktighet så krävs uthållighet och ett stort tålamod för att bygga en ekoby. Det menar Dick Magnusson, forskare i samhällsplanering vid Linköpings universitet och en av personerna bakom ett internationellt projekt om ekobyar och andra gräsrotsdrivna energikooperativ. Trots detta har han inte helt lätt att svara på frågan om vad en ekoby egentligen är för något:
– Internationellt sett finns det ingen helt tydlig definition, men i slutändan kokar det ofta ner till gemenskapen: man har ett gemensamhetshus och gör många sysslor tillsammans, allt ifrån investeringar till underhåll. Odling är också väldigt vanligt, speciellt i de senare projekten finns ofta en vilja att vara helt eller delvis självförsörjande.
Dick Magnusson pratar om fyra faser i svenska ekobyars historia. De första ekobyarna, som uppstod på 80-talet, var ofta drivna underifrån, av föreningar. Han menar att de var väldigt innovativa för sin tid, när kommunala system för vatten, avlopp och energi var mindre miljövänliga än vad de är idag. Samtidigt gjorde det också att man mötte en del motstånd.
– Vissa grannar har haft problem med kretsloppstanken, det här att man tar urin och använder som gödning till odlingar till exempel. Innan byarna byggts upp har det funnits rätt mycket skepsis.
Foto: Jenny Ahlgren
Enligt Dick Magnusson är det dock ofta välutbildade och pålästa personer som byggt upp byarna, och som därför lyckats lugna såväl grannar som kommun. Fler och fler lyckade projekt ledde till en ekoby-boom på 90-talet, där även mer etablerade bostadsbolag som HSB gick in och byggde upp ekobyar. Det är det som är den andra fasen i ekobyns historia. Den tredje är en typ av syntes, där bostadsbolag och föreningar tillsammans byggde upp byar. Efter ett minskat intresse på 00-talet menar Dick att det nu på nytt finns många initiativ runt om i landet. Det som utmärker den fjärde, nutida fasen är bland annat just odlingen.
“Det är ofta en fin gemenskap och ett gott utbyte”
– Det finns ofta en koppling till permakultur, och man har återgått till att vara driven underifrån, av eldsjälar. Samtidigt finns nya möjligheter att hitta likasinnade via internet.
Även om ekobyarna stundtals verkar ha kämpat i motvind, och framför allt varit svåra att finansiera, så menar Dick Magnusson att de flesta han mött i sin forskning har en väldigt positiv upplevelse av projekten.
– Det är ofta en fin gemenskap och ett gott utbyte, även om det såklart kan uppstå konflikter när alla ska dra sitt strå till stacken. Många ekobyar har trots allt funnits kvar en lång tid.
I dagsläget finns ett 30-tal ekobyar runt om i landet. Viljan att bo kvar verkar mycket riktigt stor. Enligt ekobyn Understenshöjden, som ligger utanför Stockholm och bildades 1995, så bodde 75 procent av alla ursprungliga medlemmar fortfarande kvar 20 år senare.
Tillbaka på torpet berättar Gilbert att han vill visa en sista sak. Med en träkäpp han hittat i skogen vandrar han ut mot vägen och ett par hundra meter senare rakt in i skogen som ligger mittemot odlingsfälten. Plötsligt hamnar vi i ett hav av vitsippor, mossa och nedfallna träd. Det enda som hörs är plasket när Gilbert råkar trampa i en gyttjepöl, sjunker ner en bit och sedan raskt hoppar upp på nästa mosse. Vår väg går i sicksack i hopp om att hitta en torrare plats att sätta fötterna på, när Gilbert plötsligt utropar: ”Där är ju stigen!”.
Ett par gröna vimplar är uppsatta längs den nästan igenvuxna stigen för att man lättare ska kunna hitta rätt. Trots att vi bara befinner oss en halvtimme utanför Göteborg känns det snarare som en urskog, och Gilbert stannar upp då och då för att peka mot de mossbeklädda stenmurar som är det enda som skvallrar om att området någon gång varit bebott. Det är svårt att tänka sig platsen så som Gilbert ser den för sitt inre: full av liv, rörelse och bebyggelse.
– Det blir såklart en påverkan så fort man börjar bygga här, och det är en diskussion inom föreningen hur mycket vi kan förändra utan att förstöra. Ett sätt som vi planerar att bygga på är att ha husen på plintar, så att huset liksom svävar ovanför marken och inte förstör naturen under.
Väl framme vid den John Bauerska-dammen som Gilbert ville visa berättar han om planerna på att bygga en liten badplats. Återigen har han en tydlig vision:
– Det är ju inte långt från var vi tänker oss att man ska kunna bygga egna hem. Så det är bara att springa bort hit i morgonrocken och ta ett dopp.
Men längre än så vill Gilbert inte beskriva hur platsen kommer se ut när allting blivit klart.
– Jag kan inte beskriva något i detalj. Vi är så många med olika idéer involverade och det är så mycket som kan hända längs vägen. Det måste få komma fram genom en naturlig process.
Det märks att han är präglad av ett annat sätt att tänka: det är inte bara hans framtida boende som ska byggas, utan en hel by med över hundra andra personer och viljor.
– Det är en kunskapsupptäcktsresa vi är ute på, det är väldigt spännande och roligt. Det är mycket mer socialt och intressant än att ha en egen båt i småbåtshamnen som jag hade tidigare, det är roligare att åka ut en söndag och träffa olika människor med olika erfarenheter än att lägga till vid en holme själv.
Text & foto: Akiko Ahlstrand
1 juni 2020
