Ett solitärt liv

Över ett år i isolering, låter det lockande? De senaste månaderna har gjort idéen om ett liv långt bort från civilisationen mer attraktiv för många. Men varför skulle någon ha valt det redan innan coronaviruset, och vad krävs för att man ska klara av det?

– Man har det man behöver här, ingenting mer än så, säger kocken Karin Jansdotter, som befinner sig på världens enda kontinent utan permanenta invånare, Antarktis.

Allt eftersom coronaviruset spred sig över världen började regering efter regering uppmuntra respektive lands medborgare till social distansering. Vissa regeringschefer gick längre än andra: Medan Stefan Löfven vädjade till svenskarnas sunda förnuft, gick Tysklands Angela Merkel ut och förbjöd människor att träffas i större umgängen än två personer. Andra tog, med vana, till sociala medier för att torgföra sitt budskap: ”SOCIAL DISTANCING!”, twittrade ledaren av den fria världen.

 Många påverkades. Under en tid räknades det ut att halva världens befolkning befann sig i någon form av karantän. Men vissa låg steget före: redan innan coronaviruset tog världen i ett järngrepp – och sänkte både börser och människors livsglädje – befann sig Karin Jansdotter på den norska forskningsstationen Troll på Antarktis. Isolerad, med bara några norrmän som sällskap.

– Vi valde den bästa tidpunkten att vara här, säger hon över ett WhatsApp-samtal.

Ingenting annat än stilla

Så vad gör en kock på Antarktis från första början? Det må vara den enda coronafria kontinenten i världen – lite över 3 600 kilometer från det närmsta bekräftade smittfallet på Falklandsöarna. Så människor slipper oroa sig när de går ut för att äta, samtidigt är nog mängden konkurrerande restauranger obefintlig.

Men de 40 minusgraderna som infinner sig under vintertiden mellan mars och oktober, och faktumet att du samtidigt så sällan får se solen, borde tunna ut kundkretsen ganska rejält. Nej, Karin Jansdotter är ansvarig för att hålla den mindre styrkan personal, som utöver henne består av en rörmokare, en forskningstekniker, en mekaniker och en elektriker, gödda och mätta.

Även en är läkare är på plats.

– Händer det något på stationen så är det långt till närmsta sjukhus, säger Karin Jansdotter.

Tillsammans har de hand om forskningsstationen under den nuvarande lågsäsongen och även efteråt. Om allt går som det ska kommer hon ha spenderat totalt tretton månader på den istäckta kontinenten när det är dags att åka hem.

Men medan Karin Jansdotter ser till att det finns mat på bordet, får hon samtidigt göda en av sina största passioner: att vara i naturen.

– Jag har alltid försökt komma så nära som möjligt, genom att komma så långt bort som det går.

Nära vadå?

– Stillheten, säger hon och så det blir tyst i luren ett tag innan hon fortsätter:

– Ensamheten tvingar fram kreativitet. Vem är man när man bara har sig själv? Du får inga inputs som du vanligtvis får när du befinner dig i civilisationen.

23 mil från Antarktis iskant

Forskningsstationen byggdes under en expedition under åren 1989 till 1990. I femton år var det bara en sommarstation och den bemannades bara under högsäsong. Men sedan 2005, runt samma tid som en mindre flygplats byggdes i närheten, är den bemannad året runt.

Stationen är granne med en glaciär. 23 mil in från Antarktis iskant och 1 270 meter över havet är barackerna och resten av byggnaderna uppradade, omgivna av snö- och istäckta berg.

Två webkameror erbjuder den nyfikne en direktbild. En riktad norrut, bortåt från station. Den andra är riktad mot stationen: ett sluttande stentäcke löper ner mot byggnaderna. Det är mörkt, släckt i de flesta av fönsterna. Några enstaka, starkt lysande lampor avslöjar vart det försiggår aktivitet. Bakom stationen syns början på ett istäcke som verkar vara oändligt. Norrut, likaså.

– Det är ingenting annat än stillsamt här ut nu. Det har verkligen en lugnande effekt, säger Karin Jansdotter.

Det är inte så få som fem människor på stationen året om – under högsäsongen kan upp mot femtio forskare trängas i barackerna. Men de stannar högst i några veckor för att samla sitt forskningsmaterial och den sista bordade ett plan ut den 20 februari. Sen dess är den mindre gruppen ensam kvar.

Tillsammans utför de alla den dagliga skötseln som forskningsstationen behöver och sju kilometer bort ligger den lilla flygplatsen, som också kräver tillsyn. De skickar även ut tre väderobservationer om dagen. Vatten för allt från hygien till matlagning smälts från isblocken.

– Man åker ut två och två, av säkerhetsskäl. Tar så mycket som man behöver och åker tillbaka, förklarar hon.

”Det finns verkligen ingenting här – det är helt dött”

Trots att vägen till arbetsplatsen i sig kanske var snäppet mer utmanande än den vanliga spårvagnsfärden (17 flygtimmar från Oslo), så är ett kök på inspelningsplatsen av Happy Feet ett steg upp i bekvämlighet – hon har tidigare lagat mat på en rad fartyg.

Men hur klarar man av att vara borta från civilisationen i över ett år? Och varför väljer man det från första början? Mer än halva världens befolkning bor i storstäder och ingenting tyder på att urbaniseringen minskar. Samtidigt växer högen med forskningsrapporter som visar att människors välbefinnande förbättras genom exponering av naturen. Vilket kan vara en gedigen förklaring till flera av de malplacerade parkerna och de stora, utrullade gräsmattorna som man kan se i dessa urbana områden.

Men, Antarktis? I totalt 13 månader?

Forskningen om kopplingen mellan grönska och välmående håller inte här, vilket Karin Jansdotter intygar:

– Det finns verkligen ingenting här – det är helt dött, säger hon och kan inte hålla sig för skratt innan hon fortsätter:

– Och jag saknar det, grönskan. När jag pratar med min mamma över Skype så hör jag fåglar i bakgrunden, och jag ser att våren har kommit. Senaste gången vi pratade så bad jag henne ta med datorn ut och vandra runt, så att jag kunde se det lite bättre.

Hon berättar att beslutet att spendera så pass lång tid på Antarktis såklart handlar om upplevelsen, mer än naturen där. Känslan, eller känslorna, som kommer från att vara så pass långt bort från civilisationen.

– Det är ingenting påhittat här. Man har det man behöver, ingenting mer än så. För det mesta har du bara dig själv, konstaterar hon.

”Många kommer hem och berättar om den lyckligaste tiden i deras liv”

En svensk som har en lång erfarenhet av livet på Antarktisk är fil. doktorn Olle Melander, som var med och byggde upp logistiken kring Sveriges Arktis- och Antarktisforskning.

– Det finns förmodligen inte någon annan svensk som varit på Antarktisk lika mycket som jag har, säger han och berättar om hur han drev just Sveriges del av forskningen där i tolv år.

– Fast på den tiden var det svårare att hålla kontakt med dem som man hade hemma. Det var en väldig massa brev mellan mig och min fru. Ibland kunde man få ett som hade skrivits tre månader tidigare.

I hans arbete var han med och intervjuade och valde ut forskare till positioner på forskningsstationerna, som på den tiden stannade under en mycket längre tid än de gör nu. På frågan om varför någon vill isolera sig på Antarktis från första början svarar han att livet på kontinenten är bättre än man tror.

– Många kommer hem och berättar om den lyckligaste tiden i deras liv. Men det beror ju såklart på hur man är gjord som person, konstaterar han och fortsätter:

– Det blev livsavgörande för vissa.

Han berättar hur det fanns fördelar med att vara så pass avskärmad från civilisationen. Perspektivet klingar bekant, även om det är decennier i mellan hans och Karin Jansdotters vistelse.

– Du klipps av från allt det andra. Du kan inte vara med på verken dop eller begravningar. Istället för att fråga sig varför någon vill vara på Antarktis, så undrar jag: varför ska man inte åka dit? För mig var det en dröm som jag hade med mig sen barnsben.

”Du kan dö”

Men hur tänktes det kring rekryteringsprocessen, rent konkret? Vad var det faktiska kraven? Det fanns såklart fysiska, men det psykiska var svårare att avgöra, berättar Olle Melander.

– Du skulle ju tåla kylan, såklart. Kunna arbete på platsen och även klara av höjder – ofta så arbetade vi ju 3 000 meter över havet. Ibland fick jag frågor om vad som kunde hända i krissituationer och då märkte jag snabbt att det var bäst att vara konkret. Så jag svarade rakt: ”Du kan dö”, säger han och fortsätter:

– Men när det kommer till det psykologiska, vad som krävs, det går tamejfan inte att veta.

Ensamheten erbjuder möjligheter

– Man måste komma ihåg att förmågan att separera inte betyder förmågan att glömma. Vad någon lämnar bakom sig spelar lika mycket roll som vem det är som lämnar, säger Rosalie Säregård.

Hon är psykolog på Göteborgs universitet och hennes forskning har bland annat handlat om mänskliga relationer, identitet och exil.

Det finns ingen specifik typ av person som väljer längre perioder av isolering, förklarar hon, men det finns sätt att göra det lättare för sig själv när man väl är avskuren från civilisationen.

– Det blir lättare om man påminner sig själv om varför man är där från första början, säger hon och fortsätter:

– En inre trygghet som vilar på en övertygelse om ens egna förmåga och nyfikenhet.

De bakomliggande orsakerna till att någon åker bort är oändliga, men likaså konsekvenserna av det.

– Men något jag tänkt på, så här i coronatider, är möjligheterna som ensamheten öppnat upp för vissa. Den kan vara ett sätt att få ihop saker, att bearbeta något kan vara lättare när man är själv, säger hon och konstaterar:

– Vissa är som friskast när de får vara själva i större doser.

”Kollar nästan inte på nyheterna”

På forskningsstationen har Karin Jansdotter just tagit hand om dagens brödbak och arbetspasset löper mot sitt slut. Det är snart exakt ett halvår sen hon landade på den lilla flygbasen på den enda kontinenten i världen utan permanenta invånare.

Mycket av tiden utanför arbetet har gått till yoga, läsande och skrivande, säger hon.

Som på många andra platser så blev viruset till en början snabbt det enda som de kunde tala om på forskningsstationen. Hon berättar hur samtalsämnena i den mindre gruppen då och då tar slut efter över fem månader tillsammans. Så en pandemi gav åter liv till samtalen runt frukostbordet. Men så är det dock inte längre.

– Vi pratar inte om det alls och jag kollar nästan inte på nyheterna överhuvudtaget, berättar hon och fortsätter:

– Igår gick jag dock in och googlade ”Sverige corona” och såg hur många som hade dött. Det var verkligen en chock och väldigt jobbigt att läsa. Men utöver det, ingenting.