Brevduvorna
mitt i Göteborg
Alla stadsbor har någon typ av relation till duvor. De lever nära intill oss men de flesta hyser inte allt för varma känslor till dem. Många ser dem som skadedjur närmast att koppla ihop med råttor. Men det gör inte Dimitrios Vrachas. Varje dag kämpar han till sina älskade duvor och har byggt upp en liten oas mitt i Göteborg med odlingar, höns och så duvorna. Han är nämligen en av de som ägnar sig åt dagens kanske mest bortglömda sport: brevduvesporten.
Lyssna genom att klicka på play.
Dimitrios Vrachas öppnar den lilla genomskinliga plastluckan inne hos duvorna. Den öppnas med en spak. Duvorna kuttrar och rör sig rastlös inne i duvslaget. Det märks att de vet vad som är på gång. Luckan öppnas och duvorna flaxar i luften för att få komma ut först, ljudet av vingarna som slås emot varandra är som pistolskott. Och snart har alla duvor i avdelningen tagit sig ut. Dimitrios vänder och går ut på sin lilla balkong för att se duvorna graciöst flyga i luften i flock. De seglar likt flygdrakar med snabba skickliga vändningar.
Duvslaget, som huset där duvorna bor kallas, består av tre rum med dörrar emellan för att hålla isär de unga duvorna och de ruvande duvorna från resten. I det första rummet är det ljust, taket består av en genomskinlig kupol för att dagsljuset ska släppas in ordenkligt. Det doftar nästan som i ett stall här inne och duvorna bor parvis i små fack i väggen. I rummet längre in bor de ruvande duvorna. Det är mörkare här, i vissa av facken ligger duvor och ruvar och på andra ställen syns de små vita äggen. Dimitrios visar ett bo med två små rosa helt nykläckta ungar. De rör sig knapp, ligger bara helt försvarslösa och väntar på att deras föräldrar ska återvända.
Dimitrios byggde det själv det här duvslaget för tolv år sedan. En liten ranglig dörr separerar duvornas bo och hans eget rum. Där finns en vedeldad kamin och en balkong som ligger bredvid duvornas egen lilla balkong. En inburad utedel där duvorna kan gå in och ut som de vill dygnet runt.
Dimitrios matar sina duvor inne i duvslaget. Varje dag efter sitt jobb som caféägare kommer han hit. Han släpper ut duvorna, städar inne hos dem och matar dem när de kommer in igen. På helgerna är han här hela dagarna.
– Jag längtar till att komma till duvorna, det gör mig glad. Ibland när man saknar en duva och så kommer den tillbaks, det är precis som att man har vunnit miljoner. Medans andra tycker att det är bara en duva, det är väl inget att bry sig om, men för mig betyder det väldigt mycket. Många ser duvor som ett skadedjur i och med att den går på våra gator och smutsar ner på balkonger.
Dimitrios växte upp på landet i Grekland och hade redan som barn duvor. Vid tolvårs ålder flyttade hans familj till Sverige och hit tog han med sig sitt duvintresse. År 1997 deltog han i sin första tävling.
– För mig är duvor någonting speciellt. Bara jag hör ljudet så påminner det mig om när jag var liten i Grekland. Som liten tyckte jag om hur de flög. Det var något som fascinerade mig.
Idag är han 59 år och stugan som vi befinner oss i har två väggar täckta med pokaler, diplom och medaljer han vunnit i brevduvetävlingar.
– Det är viktigt att duvorna trivs, annars kommer de inte hem snabbt. De ska veta att allt finns här. Mat, vatten, allting. På en tävling kan vi inte stressa dem, vi kan bara motivera dem med att de har ett bra hem, att de trivs och att de längtar hem för att de ska komma så snabbt som möjligt. Jag tycker om att tävla men tävling är inte allt. Jag tycker om allt runt omkring, att föda upp duvorna och se dem utvecklas.
Att Dimitrios duvor är viktiga för honom är tydligt. Inne i duvslaget upptäcker han genast att en duva är skadad. Han fångar den enkelt med händerna och tittar på vingen som har blodiga sår på sig.
– Jag bryr mig inte om att vinna, det viktigaste för mig är att duvorna kommer hem efter en tävling, säger han.
Att tävla är nämligen inte helt ofarligt för fåglarna. Det händer att inte alla återvänder hem.
– De ljusa färgerna brukar tyvärr ofta falla offer för falkar. De är deras fiender kan man säga. Vi har mycket problem med det i och med att det finns så mycket falk, duvhök och sparvhök. Många slutar på grund av att varje gång de släpper ut sina duvor så blir de tagna av rovfåglar.
Brevduvesporten
En stor skåpbil med över tusen duvor. Alla i varsin liten bur, flaxande och ivriga att ta sig ut. Innan de sattes in i sina enskilda burar togs de emot var och en och registrerades. Det är dags för tävling. Så öppnas duvornas burar och himlen färgas svart av deras kroppar. Tävlingen är igång.
På 1850-talet utvecklades brevduvesporten i Belgien för att sedan sprida sig till hela världen. Idag är över tvåhundra länder med och tävlar och vartannat år anordnas olympiader. Senast var i Polen 2019 vilket lockade över hundra tusen åskådare.
Sporten går ut på att ha den snabbast flygande duvan. Alla ägare är med i lokala klubbar där de tävlande duvorna registreras kvällen innan. De transporteras sedan till tävlingsplatsen från vitt spridda delar i Sverige. Väl på plats bestämmer flygledaren en starttid. Platsen är noga utmätt med longitud och latitud och därifrån släpps alla duvor exakt samtidigt.
– I lördags när vi tävlade var det 1800 duvor med och tävlade. Hela himlen blev svart, det var en jätteflock, berättar Peter Björk som är med i huvudstyret för Svenska brevduveförbundet. Då är det viktigt att man har förberett sina duvor och tränat dem bra.
När duvorna släpps flyger de den snabbaste vägen hem. Duvor har mycket bra navigeringsförmåga och navigerar bland annat med hjälp av de magnetiska fälten. Alla tävlandes duvslag har registrerats exakt med longitud och latitud.
– Jag har uppmätt mitt tak där jag har duvslaget och min granne som bor femhundra meter från mig har ett annat avstånd registrerat, berättar Peter Björk.
Varje duva har ett chip runt sin fot och när duvan kommer in i sitt duvslag registreras det via satellit och det kommer automatiskt upp i telefonen att duvan är hemma och hur många meter per sekund den flugit.
– Det är viktigt att duvorna känner sig motiverade till att komma hem. Jag hade en granne med ett duvslag där duvan kom fram men inte gick in i duvslaget utan satte sig utanför. Han blev jättestressad och viftade så att duvan skulle flyga in, men innan den gick in kom en av mina duvor och flög direkt in i sitt duvslag, berättar Dimitrios Vrachas.
Nästan varje lördag mellan maj och augusti är det tävlingar. Många tävlar även utomlands i länder som Belgien och Tyskland men de arrangemangen kommer inte bli av i år på grund av Covid-19 viruset.
– Vi är tacksamma för att vi kan fortsätta med tävlingarna i Sverige trots corona, många andra länder har stängt ner, säger Peter Björk.
Mer än bara duvor
Dimitrios lilla bruna duvslag ligger beläget på ett berg precis bakom bostadshusen i Majorna, Göteborg. Spårvagnarna hörs bullrande köra förbi men det känns ändå som att var ute på landet. En lång, ringlande stentrappa leder upp till de två husen. Ett av dem är Dimitrios och det andra är en biodling ägt av hans vän Robert. Duvslaget blir för Dimitrios en samlingsplats och en lantlig viloplats. Här har han även odlingar och ett litet hönshus bakom duvslaget med två hönor och en tupp. En av dem ligger och ruvar inne i hönshuset medan den andra hönan fritt går runt och sprätter i gräset, tätt förföljd av den beskyddande tuppen.
– Jag älskar djur. Det här är en hobby och jag tycker om känslan av det här lite lantlig miljö. Man sitter här och dricker lite te eller kaffe och så kommer hönsen, säger Dimitrios.
Överallt på bergets olika etapper finns även odlingar som Dimitrios satt. Smidigt klättrar han vid bergssidan och visar upp de olika fynden han gjort.
– Det mesta som jag planterat är sånt som jag hittat. Den här rabarbern till exempel, säger Dimitrios och pekar, den hittade jag i en soptunna. Och de här påskliljorna ville min fru slänga för att de såg risiga ut men då tog jag dem hit och planterade dem istället och hon har köpt nya påskliljor. Jag tycker inte om att slänga saker, allt min fru vill slänga sparar jag. Förut brukade jag bara gå till en plats och plantera, innan jag hade det här stället.
De olika odlingarna ligger svåråtkomligt och det krävs smidighet och en del klättring för att ta sig mellan dem men Dimitrios verkar inte ha några problem med det. Han berättar att byn i Grekland där han växte upp har liknande berg.
– Jag påminns om det när jag klättrar här i bergen, det är som att vara hemma.
Ensam kvar
Även om platsen på många sätt tycks blomstra så är den långt ifrån det den en gång var. Duvslagen blir nämligen färre och färre.
På 40-talet var det ungefär 1500 medlemmar, idag har de drygt 300. Dimitrios minns när Göteborg var fyllt av duvslag. Brevduvesporten klassades förr som en arbetarklassport och i Majorna i Göteborg fanns det många som ägnade sig åt duvor. Efter att Dimitrios duvslag i Gamlestan revs för att det skulle byggas bostäder kom Dimitrios hit istället. Då fanns det totalt sju duvslag på platsen och alla tävlade med sina brevduvor.
– Nu är jag ensam här. Så man kan säga att jag är rätt ensam i Majorna när det gäller brevduvor nu. Förr i tiden så var det speciellt här. Här var liksom ett känt berg med många duktiga brevduvegubbar. När jag inte kommer orka ha kvar det längre kommer det antagligen att försvinna helt. Jag har försökt att hitta någon som är intresserad av att ta över men det är svårt att hitta. Det är en sport som är på väg ner kan man säga. Det tillkommer inga unga.
Grannen Robert kommer dit och de båda sitter och pratar och ser ut över de flygande duvorna. Så visslar Dimitrios och duvorna svänger i luften åt honom. De vet att den visslingen betyder mat och att det är dags att återvända hem.
Text & foto: Amorina Ahlsell
