Utanför en liten by i södra Dalarna håller David och Eliza Roxendal på att bygga en ny ekogård. Här odlar de hållbart enligt permakulturprincipen, och hoppas på att göra platsen till en fristad långt ifrån det myllrande stadsliv de flesta av oss är vana vid.
Håller man andan är det helt tyst. Tills en fågel börjar kvittra och skogen sjunger upp i kör. Snön har precis vågat sig bort, under den tidiga våren i södra Dalarna. Här har David Roxendal och hans fru Eliza Roxendal köpt upp en tomt på 13 hektar. Längsmed vägen som går mot trädgården på andra sidan tomten kryper det fram små träd och buskar ur det steniga landskapet. Längre neråt sorlar en bäck. Men om man tittar närmare så ligger grunderna för en skog full av sådant som människor kan äta. Just nu finns det enstaka hasselnötsträd, några krusbärsbuskar och rönnträd där man kan ympa äpplen och päron. David och Eliza har bara ägt gården i ett år. Om några till ska hela skogen vara full av frukt, nötter och bär.
– Jag förstår inte varför inte fler gör det. Det kostar mindre än att hyra en lägenhet i Göteborg eller Stockholm. På riktigt, att ta ett lån för 650 000 kostar 6000 i månaden, och det är den enda ”hyran” vi har, säger David, som visar mig runt.
Permakultur står för permanent agriculture. Den bygger på tre etiska principer, som förverkligas genom tolv designprinciper.
Det tre etiska principerna är omsorg om jorden, omsorg om människan samt rättvis fördelning. Detta innebär att man ska se till att jorden frodas, att människosläktet överlever samt inte konsumera mer än det man behöver och att ge bort överskott. Det finns olika ideér kring vilka som är de tolv designprinciperna, men de som är mest vedertagna är de som David Holmgren lägger fram i boken Permaculture, principles and pathways. (2002)
Paret är till stor del självförsörjande när det kommer till mat, och David definierar sig själv som en mångsysslare. Förutom arbetet på gården jobbar han bland annat med webbdesign, fotograferar, filmar, och bygger egna bluetoothhögtalare som han säljer. Och så håller de såklart kurser: den här helgen ska det hållas en kurs i ympning.
Från deras ”tiny house” på gården till trädgården är det nästan en kilometer att gå. Tidigare var det en järnväg här, vilket gör det lätt att ta sig fram över den gräsbetäckta, raka stigen som förbinder ena sidan av tomten med den andra. Vid gården, som är på ena sidan om tomten kryllar det av höns. David förklarar att de har en viktig roll på gården.
-De gör samma jobb som en traktor kan man säga. Chicken tractor är ett ganska vanligt begrepp.
Just nu går hönsen fritt, men när det är dags att förbereda mark så får de en inhägnad, ett flyttbart elstängsel. Hönsen rensar borta ohyra och ogräs, krafsar upp marken och gödslar.
-Och så lägger de ägg såklart, skrattar David
Lekfullheten är det som driver
Det var för sju år sen som David började med permakultur, då i byn Stjärnsund två mil ifrån där vi befinner oss just nu. I Stjärnsund var det sociala livet viktigt, nästan för viktigt ibland enligt David, och han ville gärna utveckla permakulturkonceptet lite närmare naturen. Efter att ha bott i Berlin i lite över ett år med sin dåvarande flickvän flyttade David hem till Garpenbergs by i Södra Dalarna igen.
-Jag är ingen stadsmänniska så det gick inget bra för mig. Då ringde brorsan, Joshua, och frågade om vi inte kunde göra permakulturprojekt på farsans tomt, han visste att jag var intresserad av hållbara lösningar och sånt. Han tänkte vi kanske kan göra något på riktigt. Trädgården kändes som räddningen för mig. Att bara ta mig från Berlin och tillbaka till Sverige och börja med det här projektet. Jag visste knappt vad det var, men det lät som det bästa jag kunde göra. Så jag flyttade tillbaka och gjorde allt på en gång, skaffade får, bin, började skogsträdgård, odlingar, komposttoalett, allting på några veckor bara, utan att ha gjort något liknande innan, säger David.
Han fortsätter:
-Man kände väldigt mycket inspiration, och det var inte bara jag, utan det var ju många som vaknade upp samtidigt, både i Sverige och i världen. Det har aldrig varit svårt att hitta volontärer. De vill ju gärna komma. Det kommer utifrån en lekfullhet. Och det är väl bra, särskilt när man blir gammal och tråkig, att försöka behålla lite lekfullhet. Så jag försöker se det så, det är inte alltid jag lyckas. Men det känns ju verkligen så, när jag är här och gräver fram en brunn bredvid bäcken och, allting blir ju som när man var liten och bara upptäckte saker.
Huset har David och Eliza byggt själv. Här bor volontärerna på gården. 
Växter som snart ska sättas i marken nu när det blivit varmare. Närmast till höger ligger barracken, det tiny house som David och Eliza bor i.
När David och Eliza kom hit för första gången var inte inköpet av tomten självklart. Tomten låg för nära vägen, och det var för många hus i närheten. Det var dammen, som tagit sig upp över grannbondens åker som gjorde att de bestämde sig. Den är ett tydligt exempel på hur man kan tillämpa permakulturprincipen.
-En konventionell bonde tänker kanske att ja, den där dammen ska vi spränga, och så ska vi skjuta bävern, men för oss är det verkligen en stor resurs. Vi har massa vatten vi kan använda att både bada i och kanske göra vattenkraft med. Genom att bara ändra sitt sätt att tänka på, istället för att tänka ”åh usch min åker är lite översvämmad” så ser man en möjlighet i att åh, jag kan börja en fiskodling.
Odling är bara en del av det som är permakultur. Enligt David kan det ibland vara lättare att odla enligt permakulturprinciper om man inte har en bakgrund inom odling.
-De som växt upp på bondgårdar ser det så lätt som att ”här måste man odla vete” till exempel, så det är lättare för oss som inte växt upp så att tänka kreativa lösningar.
Får ekonomin att gå runt genom kurser
Jordbruket i Sverige har gått till att bli allt mer storskaligt. Vi har just nu färre som arbetar inom jordbruk än någonsin men också mer total åkermark. Men även mindre jordbruk, de under 5 hektar i åkermark, ökar. Små trädgårdar som Davids syns inte i statistiken, för trots att mycket av den 13 hektar stora marken nyttjas är mindre än två, jordbruksverkets gränsvärde, ren åkermark. Forskarna Annika Pissin och Eric Clark på Lunds universitet lyckades få igenom ett projekt där de intervjuar småskaliga odlare, många av vilka jobbar med permakultur. Ingen av dem har någon bakgrund inom odling eller lantbruksforskning, utan har tidigare respektive forskat inom det historiska och det geografiska fältet. I sin studie, som är pågående, har de intervjuat ett 50-tal svenska odlare, med fler planerade. De har i sina intervjuer märkt att det är svårt för dessa odlare att hålla sina verksamheter vid liv. Det är framförallt politiska hinder som märks av.
-Fokuset på produktiktivitet och mätbarhet gör det svårt för små gårdar där en misslyckad skörd slår hårdare. Också i situationer där kommunen ska köpa in t.ex. skolmat, enligt de regler som finns så måste alltid kommunen köpa in det billigaste alternativet. Odlar du på en mindre skala är det svårt att pressa ner priserna, förklarar Eric Clark.
David och Elizas grönsaker går främst till det egna hushållet, så detta är inte saker som de behöver oroa sig för.
-Och så slipper vi odla morötter som är raka, skrattar han.
De fokuserar istället på kurserna och extrasysslorna för att få in sina pengar.
Grunden till permakultur, såsom den började, beskriver David som kläckandet av en ”masterplan”. Tog man en kurs hos David för sju år sen skulle man börjat med att göra en karta över sin trädgård. Kartan ska innehålla alla de saker som man vill få ut av sin trädgård, det kan vara grönsaker, skugga, energiutvinning, bostad eller till och med blommor. Efter att man gjort det är det dags att besluta vad som är viktigast i planen. Man delar upp trädgården i olika zoner utefter de platser som man befinner sig i oftast. Zon 1 är man i varje dag, medan zon 4 kanske nästan aldrig besöks.
På senare tid har iden om att man ska ha en ”masterplan” släppt lite, utan fokuset har blivit mer på grundidén som är permakultur, nämligen observationen. Det mer moderna sättet som David tillämpar nu är att bestämma sig för ett ingrepp i taget, vilket på den här gården kan vara till exempel fårullen som täcker trädernas rötter, eller buskarna som står bland de steniga kullarna. När man sedan har gjort ett ingrepp går man inte vidare förrän man har observerat hur ingreppet påverkar omgivingen.
-Man tar hela tiden nya beslut längs vägen, förklarar David.
Man måste heller inte nödvändigtvis ha en gård för att kunna följa permakulturprincipen.
-En kryddodling på altanen kan vara permakultur. Permakultur är principer och verktyg som man tillämpar på vadsomhelst, du kanske vill nå ett mål med din kropp, då kan du använda permakuturprinciper för att nå dit. Det har inte bara med odling att göra bara. Observation och uppföljning, respekt för naturen är det viktigaste.
Inte heller en konventionell odling, enligt en såkallad monokultur (en växt) går emot permakulturens principer. Permakultur handlar inte om att utnyttja och styra naturens resurser, men att ge dem sin tid och att ständigt göra landet mer rikt i anpassning till människans behov.
-Man kan ha monokulturer i ett permakultursystem, om det är logiskt. Här till exempel har vi lagt ner träflisor, dels för att skydda marken. Över tid kommer det att bli en mullhaltig, rik jord, som också håller mycket fukt och vatten. Så visst, vi har rivit upp allt det som var här, för våra jordgubbars skull, men vi ger ju också tillbaka på ett sätt. Här kommer det inte att bli sämre jordkvalitet, utan det kommer bara att bli bättre. Fastän vi kommer skörda mer och mer jordgubbar. Och det kan man göra väldigt storskaligt.
Småskaligt lantbruk är mer hållbart än storskaligt lantbruk. Bland annat FN:s livsmedel- och jordbruksorganisation förespråkar småskalig odling som en lösning på världshungern. I och med att vi får färre men större jordbruk blir frågan om hållbart jordbruk allt viktigare. Samtidigt har alla såklart inte tid att vara självförsörjande som David och Eliza. De ”små bönderna” organiserar sig på olika sätt för att överleva och hålla både det småskaliga odlandet och lokalhandeln vid liv. I Sverige är det vanligt med ”reko-ringar”, som ger kunder möjlighet att köpa produkter direkt från lokala bönder. I sin intervjustudie är det många som är med i dessa initiativ, förklarar Annika Pissin och Eric Clark.
-Det finns en fantastisk energi och en drive bland de bönder vi har träffat, berättar Annika Pissin.
Äppelträd och framtidsplaner
Vid slutet av stigen längs det upprivna järnvägspåret börjar landskapet öppna upp sig lite. Vi börjar närma oss trädgården. Då och då ser man en bil köra förbi på bilvägen som ligger ovanför den lilla trädgårdsdalen. Här ligger bäddar med vitlök och morötter. Intill stigen som leder till trädgården växer det fullt med klöverblommor, fulla av söt nektar. David plockar en blomma och äter den. Han pekar mot vägen, där han har satt äppelträd som med tiden ska göra trädgården till en mer skyddad plats, varmare och mer vindstilla så att det ska bli lättare att odla. En viktig del av permakultur är att tänka långsiktigt. När man odlar träd som dessa gör man plats för vart till exempel skuggan som kommer falla, så att man inte odlar något som behöver solljus där.
-När man designear en trädgård ska man tänka efter de största grejerna, förklarar David
Genom att skapa dessa typer av platser jobbar man med det som inom permakultur kallas för mikroklimat. Det kan innebära både att skapa större platser som gynnar sig för odling, men även att utnyttja väldigt småskaliga mikroklimat till fullo. David pekar på en björk, som börjat knoppa först av alla i den tidiga vårsolen.
-Man ser att det är varmt och soligt där. Däruppe kanske man odla något som behöver mycket värme och sol, vindruvor till exempel. Man kan både skapa och observera mikroklimat.
Vid en sten så växer en liten hallonbuske där hälften av grenarna är gröna av klorofyll med en enda fin vit blomma. Den andra halvan är brun, torr och uttorkad. Köldskadad, förklarar David. Närmast stenen, där det är varmt, växer blomman som den ska. Längre bort från stenen är det kallare, där dör blomman.
På vägen tillbaka från trädgården till gården pekar David ut alla de saker som kommer att växa fram här. Uppe i det steniga landskapet passar det för fler nötter och fruktträd. Nere i bäcken odlas det vattenkrasse, och i dammen kanske snart fisk. I trädgården finns det grönsaker och bär. Allting har sin plats, utifrån det som gjorts tillgängligt av de som tidigare haft hand om marken och utifrån naturens förlopp innan David och Eliza kom hit. Det är egentligen bara en sak, förutom tid, som saknas.
-Trädgården är långt från huset, egentligen ska man ha trädgården så nära att man inte ens behöver ta på sig skorna nästan, man ska bara kunna rulla ut i princip.
I framtiden är det tanken att de ska bygga ytterligare ett hus intill trädgården. Här finns många framtidsdrömmar.
Av Hanneloes Grezel
31 maj 2020
